På Islandsfiske med Sunbeam – ett nedslag i historien
Islandsfisket var en viktig näring för många svenska kustsamhällen under flera decennier. Idag minner Abbas Islandsmatjes om denna tid, men bakom produkten finns en rik historia av hårt arbete, utmaningar och kamratskap. En av dem som upplevde detta på nära håll var Everth Svensson, som seglade till Island med Sunbeam under säsongerna 1957 och 1958 tillsammans med sin tvillingbror. Här är några av Everths minnen från den tiden berättade i 2011:
Nyktert och dugligt folk
Innan tvillingarna började att segla med Sunbeam seglade de som besättningsmän ombord på ett fartyg som hette Gunbritt från Hovenäset. I en hamn någonstans i Öresund kom de att ligga bredvid Sunbeam. Bröderna fick kontakt med besättningen och bestämde sig för att segla med Sunbeam istället eftersom skepparen och bästemannen på Gunbritt drack alldeles för mycket. Så kom de att gå med Sunbeam och med på sillfisket till Island. Sten Karlsson och de andra ombord ansåg de vara ”nyktert och duktigt folk”.
Livet till sjöss
Strax efter midsommar bunkrades det fullt vad gäller det mesta innan man avgick från Väjern. Färskvatten förvarades i de silltunnorna som var nytillverkade och maten var till stor del konserver. Man var ute i ca tre månader och var sju man ombord. Väl under fisket åt man sedan mycket fisk och populärast var den gulbruna bergtorsken och då helst stekt med kokt potatis. Några levande höns eller andra djur hade man inte med sig. Everth tog även med sig ananasburkar som han stuvade undan i ett skrymsle invid sin koj i skansen. Ananasen och den söta juicen var välbehövligt tillskott när maten tröt eller var möglig ombord. Men oftast hade man god mathållning ombord. Man gick till en fjord på östsidan av Island som heter Seidarfjord och till Grimsö som ligger en bit norr om staden Akureyri på norra Island. Utanför islänningarnas tremilsgräns kunde man fiska men man var inte välkommen av islänningarna som redan då var duktiga på att skydda sitt fiske.
Man lade ut ca 1 km nät sent på kvällen och lät det ligga ute upp till ett dygn. När det sedan blev dags att ta hem näten var det ibland knappt en stjärt i näten och ibland väldigt fullt. Omedelbart efter det att sillen kommit ur näten rensades fiskarna och därefter stuvades de saltade ner i tunnor. Man lade sillarna så att man fick den så tätt som möjligt i ett lager och sedan saltade man. För att pressa ihop sillarna så mycket som möjligt använde man en specialdesignad planka som man kunde stampa ner sillen med. Att lyckas få i 100 kg sill i en tunna krävde således teknik och de tunnor man lyckades bäst med vägde 105-106 kilo. När man hade bortåt 110 tunnor var det dags att gå mot Sverige. Man var inte välkommen utan sågs som parasiterande utbölingar av islänningarna. Hamnbesök fick egentligen enbart ske vid dåligt väder.
I hamnarna var i alla fall flickorna ganska trevliga och tog gärna emot de nylonstrumpor som Arthur och hans vänner hade med sig för att försöka sälja. ”Någon business blev det inte – och det var de vackraste som fick först” som Everth uttryckte det hela. De ev dansställen som fanns fick man inte besöka. På frågan om han sedan ändå gifte sig med en isländska blev svaret – nej, men en norska blev det!
En olycka kommer sällan ensam
Vid ett tillfälle när de var ute och fiskade råkade en manillatross fastna i propellern och fastnade så pass att motorn stannade. Man hade turligt nog en man ombord som var en duktig simmare och han dök i det ganska kalla vattnet och försökte skära loss trossen. Det lyckades han till sist med, men knappt utan att han kände något hade han råkat skära sig rejält i handen på den kniv han använde. Everths mor hade sett till att han hade nål och tråd med sig. De skulle vara bra att ha om något klädesplagg blev skadat men nu blev det räddningen för den rejält skurna besättningsmannens hand. Everth sydde helt enkelt med vanlig nål och björntråd igen det öppna såret! Efter fjorton dagar var handen helt OK!
När man sedan skulle starta maskinen igen räckte inte startluften. Man fyllde normalt sett lufttankarna med avgaser från maskin när den var i gång och hade inget annat sätt att fylla dessa med. Everth kom på att motorn till winschen skulle kunna fylla startsluftstankarna. Man gjorde så men man fick inte upp tillräckligt tryck. Everth kom då på en metod att öka trycket och till sist fick man tillräckligt tryck så att det skulle räcka till att starta maskin igen. Alla höll tummarna när man skulle prova att starta igen och när tändkulemotorn med viss tvekan dunkade igång var glädjen stor.
Aldrig mer Island, eller?
Under den första resan bestämde Everth och hans bror att, om de överhuvudtaget skulle komma tillbaka med livet i behåll, aldrig skulle vara med upp till Island igen eftersom det var kallt, blött, blåsigt och ogästvänligt. Nej, de skulle ”gå på värmen” istället. Efter att ha kommit hem mönstrade de därför på ett kylfartyg, en av Transatlantics s.k. bananjagare, och började att arbeta i maskin. Chiefen var dock en lömsk typ som, när han inte tyckte att de gjorde som de skulle, ofta sparkade dem på benen och hettan i maskin var bara för mycket. Till sist bestämde sig bröderna att ta kontakt med Sten Karlsson igen för att försöka komma med på nästa tur till Island vilket man sedan även gjorde!
Stormar och gröna skorpor
Vid en av resorna mot Island fick man dåligt väder och blev tvungna att stäva emot först en storm och innan den första knappt hunnit att bedarra – kom nästa. Sunbeam red fint på vågorna men när den sjunde vågen kom plöjde fartyget rakt igenom, så det blev väldigt blött ombord. Värst var det när det blev mörkt och man inte heller kunde se vilka vågor som kom. De tvivlade på att de skulle komma levande från den stormen. Nere i skansen knarrade det ”så att vi trodde att plankorna skulle gå av”. Everth och hans bror tyckte att det ”var otäckt men ändå spännande på något vis”. I stormen blev vågorna så pass höga att Sten Karlsson bedömde risken för stor att gira runt och ta vind och sjö akterifrån. Det blev att rida ut den stormen mot sjön och framåt morgonen började vinden äntligen att avta och snart blev vågorna mer normala. ”Vanligt folk begriper inte hur det är” när det stormar och man är på ett litet fartyg.
Någon sjörapport var det sällan man kunde lyssna på men ibland tog de emot sjörapport via den gränsvågsradio man hade ombord. Nedgångskappen som då fanns vid nedgången till skansen gillade Everth eftersom man kunde titta upp ur skansen i skydd av den och se vilket väder det var utan att få en sjö i nacken. På en hemresa tog maten slut men Skepparen Sten Karlsson tipsade om att de ev fanns skeppsskorpor under durken i kölsvinet. Det fanns skorpor där men de var alldeles gröna men ”vi åt av dem i alla fall”! Sunbeam var i alla fall fullastad och hade 6-7 tunnor fler än vad man egentligen fick ta och gjorde därmed en god förtjänst. Att Sunbeam hade sjunkit några år tidigare nämnde aldrig Sten Karlsson.
Everth berättar även att det var gott kamratskap till sjöss och en del besättningar trivdes riktigt bra ihop. Man var till Norge efter salpeter och på väg hem därifrån träffade de på järnbåten Pallas från Gravarna. Pallas lade ut en manillakabel till Sunbeam och som sedan blev bogserad hem. Man tjänade kanske en halvtimme på att bli bogserad men det var nog umgänget som var det viktigaste – man hade helt enkelt kul ihop.
Det här är ett smakprov ur Everth Svenssons berättelse om Islandsfisket med Sunbeam – en påminnelse om ett fascinerande kapitel i vår maritima historia.